Suomessa saa kotihoidon tukea vanhempainvapaan jälkeen, kun alle 3-vuotias lapsi hoidetaan toisen vanhemman toimesta kotona (58 % alle 3-vuotiaista Suomessa hoidetaan kotona). Sosiaali- ja terveysministeriön tilaama selvitys syksyllä 2025 ehdottaa kotihoidon tuen lakkauttamista. Tällainen uudistus ei lainkaan tunnistaisi kotivanhemmuuden merkitystä alle 3-vuotiaan lapsen hyvinvoinnille eikä vanhempien oikeutta päättää lapsen hoidosta.
Tutkimusten mukaan alle 3-vuotiaille lapsille päiväkoti ei ole paras paikka kehittää sosiaalisia taitoja. Psykologian emeritaprofessori Liisa Keltikangas-Järvinen vahvistaa teoksessaan Pienen lapsen sosiaalisuus (2012), että toisin kuin yleisesti ajatellaan, alle 3-vuotiaalle isossa ryhmässä toimiminen haittaa hänen sosiaalista kehitystään. Kolmena ensimmäisenä ikävuotena luodaan pohja aikuisiän sosiaalisille taidoille ja itsevarmuudelle. Kun sosiaaliset taidot eivät pienellä lapsella ole riittävät, luo päiväkoti stressiä ja epävarmuutta, joka voi heijastua myös aikuisuuteen. Pienellä lapsella on kipeä tarve viettää aikaa pysyvän ja turvallisen aikuisen kanssa.
Toisaalta yhteiskunnassa kuuluu aina uudestaan se vastaväite, että kotihoito lisää eriarvoisuutta työmarkkinoilla naisten ja miesten välillä. Äitihän on usein se, joka jää kotiin hoitamaan lasta. On totta, että kotihoitoa käyttävät lähes yksinomaan naiset. Kotihoito tuleekin nähdä perheen valinnanvapautena, vapautena valita elämäntilanteeseen sopiva järjestely. Kotiin voi jäädä hoitamaan lasta myös isovanhempi. Tasa-arvoisuutta ei pidä asettaa perheen valinnanvapauden edelle. Pahinta on pakottaa vanhempia tekemään heille epämieluisia päätöksiä heidän huonon taloustilanteensa vuoksi. Molemmat hoitomuodot tulee sen sijaan mahdollistaa rahallisesti.
Oma vanhempi on usein lapsen paras hoitaja. Vanhemmalla ja lapsella on yhteinen historia, ja he luovat muistoja yhdessä. Kotona oleva vanhempi, joka päivät pitkät kommunikoi lapsen kanssa, osaa kaikkein parhaiten lukea lapsen signaaleja. Se on tärkeää erityisesti kolmena ensimmäisenä ikävuotena, jolloin kieli kehittyy nopeasti. Mitä enemmän vanhempi ja lapsi viettävät aikaa yhdessä, sitä paremmaksi heidän suhteensa muodostuu.
Yhteiskunta aliarvioi vanhempien kykyä kasvattaa omia lapsiaan. Lisäksi ylpeillään, kuinka tärkeää varhaiskasvatus on kouluun valmistautumista varten, riittävään tutkimustietoon pohjautumatta. Silloin muutospaine esimerkiksi kodinhoidon tuen lakkauttamiseen alkaa. Toivon, että yhteiskunnan lopulta herää, kun merkkejä alkaa olla jo näkyvillä. Esimerkiksi kaksivuotisen esikoulun kokeilu Suomessa vuosina 2021–2024 tuli Ylen uutisen mukaan tulokseen, että ”kaksivuotinen esiopetus ei edistä lasten taitoja nykymallia enempää”.
Itse asiassa Barbara Tizardin ja Martin Hughesin vuoden 1984 tutkimus todistaa, että koti on lapselle hyvin kiinnostava ja merkityksellinen oppimisympäristö. Lapset juttelevat vanhempiensa kanssa abstrakteista aiheista, kuten elämästä, kuolemasta, työstä ja tulevaisuudesta keskellä arkisten askareiden. Ero kodin ja päiväkodin välillä on se, että kotona lapsen oma uteliaisuus pääsee esiin, kun taas päiväkodissa lapsi seuraa ohjeita, käyttäytyy hillitymmin eikä kysy syvällisemmistä aiheista. Ero oppimisympäristöjen välillä näkyy selkeimmin Miksi-kysymysten määrissä. Kotona lapset kysyvät keskimäärin 26 Miksi-kysymystä tunnissa vanhemmiltaan, kun taas varhaiskasvatuksessa lapset kysyvät keskimäärin kaksi Miksi-kysymystä tunnissa. Ero johtuu todennäköisesti siitä, etteivät isojen lapsiryhmien hoitajat ehdi vastata jokaisen lapsen kysymykseen, ja siten lapset lopettavat kysymysten esittämisen.
Liisa Keltikangas-Järvinen toteaa kirjassaan, että kodin voidaan sanoa edustavan aitoa normaalia arkea, kun taas päiväkoti on kuin lapsia varten suunniteltu jäljitelmä normaalista arjesta. Tässä kirjoituksessa keskityin kodinhoidon tuen puolustamiseen, koska pidän kotihoitoa parempana kuin päivähoitoa pienen lapsen näkökulmasta. Tunnistan kuitenkin, että perheiden tilanteet vaihtelevat. Yksi hoitomuoto ei ole kaikissa tilanteissa parempi kuin toinen; molemmat hoitomuodot tulee mahdollistaa rahallisesti. Sekä kodinhoidon tuen säilyttäminen että päiväkotien parempi laatu tukevat lastemme tulevaa hyvinvointia.
Irene Ahlskog, Vaasa
Föräldrarna – ej politikerna – bestämmer om barnets vård
Hemvårdsstöd fås i Finland efter föräldraledigheten då ett under 3-årigt barn sköts hemma av en förälder (58 % av under 3-åringarna sköts hemma). Enligt social- och hälsovårdsministeriets utredning borde hemvårdsstödet avskaffas. En sådan reform skulle inte alls erkänna hemmaförälderskapets betydelse för ett litet barns välmående och skulle inte heller ge föräldrarna rätt att välja barnets vård.
Forskning visar att ett daghem inte är det bästa stället för ett under 3-årigt barn att utveckla sina sociala förmågor. Professor emeritus i psykologi Liisa Keltikangas-Järvinen betonar i sitt finska verk Pienen lapsen sosiaalisuus (2012) att det, till skillnad från vad man skulle tro, skadar en under 3-åring att interagera i en stor grupp. Under de tre första åren skapas grunden för framtida sociala förmågor, för självsäkerheten och för självbilden. Om de sociala förmågorna är otillräckliga skapar daghemmet stress och osäkerhet, som kan reflekteras även i vuxenlivet. Ett litet barn har ett trängande behov av att vara med en trygg och permanent vuxen.
Å andra sidan hörs upprepade gånger motargumentet att hemvård ökar ojämlikheten mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Mamman är ju ofta den som stannar hemma och sköter barnet. Det är ett faktum att hemvård används nästan uteslutande at kvinnor. Hemvård ska ändå främst ses som familjens rätt att välja den skötsel för sitt barn som passar livssituationen. Också en mor- eller farförälder kan ta hand om barnet. Jämställdhet ska inte ställas före familjens rätt att välja. Det värsta är att tvinga föräldrar att fatta ett obekvämt beslut därför att deras ekonomi ser dålig ut. Båda vårdformerna ska möjliggöras finansiellt.
Den egna föräldern är ofta barnets bästa skötare. Föräldern och barnet har en gemensam historia och skapar minnen tillsammans. Hemmaföräldern, som dag in och dag ut kommunicerar med barnet, kan allra bäst läsa barnets signaler. Det är speciellt viktigt under de tre första åren, då språket utvecklas hastigt. Ju mer föräldern och barnet tillbringar tid tillsammans, desto bättre blir förhållandet mellan dem.
Samhället undervärderar föräldrars förmåga att uppfostra sina egna barn. Dessutom skryter det om hur viktigt småbarnspedagogiken är som ett förberedande steg inför skolan. När attityden är denna kommer krav på förändring. Kravet att avskaffa hemvårdsstödet är bara ett exempel. Jag önskar att samhället till slut vaknar när tecken börjar synas. Ett tecken är resultatet av försöket med tvåårig förskoleundervisning i Finland mellan 2021 och 2024, som enligt en nyhetsrapport från Yle visade att “tvåårig förskola förbättrar inte barns färdigheter jämfört med det nuvarande systemet”.
Barbara Tizards och Martin Hughes undersökning från 1984 visar däremot att hemmet är en intressant och betydelsefull läromiljö för barnet. Barnen samtalar med sina föräldrar mitt i hemsysslorna om abstrakta teman som livet, döden, arbete och framtiden. Undersökningen från 1984 visar en viss skillnad mellan hemmet och daghemmet. I hemmet får barnets egen nyfikenhet komma fram, medan barnet i daghemmet följer instruktioner, beter sig mer återhållsamt och frågar inte om djupare ämnen. Skillnaden syns tydligast i mängden varför-frågor. I sina hem frågade barnen i medeltal 26 varför-frågor i timmen av sina föräldrar. I daghemmen frågade barnen i medeltal 2 varför-frågor i timmen. Skillnaden verkar bero på att skötarna i daghemmen inte hinner svara på varje fråga som barnen ställer, och att barnen börjar sluta ställa frågor.
Liisa-Keltikangas Järvinen konstaterar i sin bok att hemmet representerar en verklig vardag, medan daghemmet försöker efterlikna den äkta vardagen. I denna skrivelse har jag fokuserat på att försvara hemvårdsstödet, eftersom jag anser att hemvård är ett bättre alternativ än dagvård ur ett litet barns perspektiv. Jag ser ändå att familjers situationer varierar. En vårdform är inte bättre än ett annat i alla familjers situationer; båda vårdformerna skall möjliggöras finansiellt. Både att behålla hemvårdsstödet och att förbättra kvaliteten i daghemmen stöder våra barns framtida välbefinnande.
Irene Ahlskog, Vasa